Elefanter och sömngångare....
Ja, mycket underligt kan hända i ens liv.... och ibland sker dessa underligheter på nätterna. Natten mellan fredag och lördag skedde den första saken. På kvällen hade Wille badat, det jag berättade om i förra inlägget. Han hade som vanligt lite olika djur med sig i badet och jag reflekterade väl inte så mycket på det. Sen vaknade jag av ett förfärligt vrålande... först somnade jag nog om, men sen kom jag att tänka på, att det där förskräckliga vrålet kunde väcka Wille och det ville jag ju inte! Sömndrucken och lite yr i mössan, nyvaken som jag var, steg jag upp i mörkret och försökte lyssna till varifrån vrålet kom! In på Willes rum... -Nej, inget vrål... skulle just styra min kosa till Samuels rum, när jag hörde klart och tydligt att det kom från badrummet!! Men herregud, tänkte jag... vad fasen är det fråga om??!! VAD kan det vara på badrummet, som skriker!!?? Tankarna snurrade i huvudet på mig... är det något konstigt som har uppstått efter renoveringen... (ja - man tänker ju inte precis så logiskt så där nattetid... ;) Ljudet blev bara högre och högre... öppnade dörren och möttes av ett bråk mellan en stor orm och en elefant!!
Ormen hänger här på en av elefantens betar... den hamnade där när jag tog loss den från elefantens hals... Den där elefanten är en vrålande elefant, om man trycker på en viss kroppsdel... men kan någon förklara för mig: Varför vrålade han inte tidigare på kvällen eller natten??? Lever ormen??? Eller vad var det som hände??? Den som lever får se....
Igår hade vi en jättemysig dag här hemma. Ungarna var ute och lekte hela dagen. Jag tog in dom på fika; varm choklad och bullar - vilket de tyckte var jättemysigt! Jag hann faktiskt plugga lite grand också. Ibland får man ta till helgerna, så är det bara.
Apropå sömngångare... detta hände den här natten... Somnade gott i min egen säng, men väcktes som för de flesta nätter - av att Wille ropar mamma. Jag knatade dit, som vanligt halvt sovande... Efter en stund började Wille skratta, och då befann jag mig någonstans närmare sömnlandet, men jag kunde höra det lite långt borta... Sen, helt plötsligt, kommer någon instormande med kladdiga, bestämda fotsteg och jag blev så jäkla rädd så jag skrek två gånger och slog med armen ut i luften och frågade: - Vem är det??? Jag blev så rädd så jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen!!! Då sa någon med ljus röst: - Det är bara jag, Samuel... jag blev rädd av skrattet!! - Men gu´va rädd jag blev, halvskrek jag... - Ja, jag med, sa den lille sömngångaren....
Saken är den att Samuel går upp och kissar nästan varenda natt och då han nu skulle göra det, så blev han rädd av Wille som drömde och skrattade. Sen sa jag åt Samuel att gå och lägga sig eller gå på toa... Jag hann faktiskt tänka när han sa sitt namn eller någonstans, att men kära någon, tänker han lägga sig här eller ska någon kissa på oss här i sängen??!!! Jag förstod nog någonstans att det var Samuel... Efter en stund hörde jag en suck ifrån mitt sovrum - den kom från Roger, som skulle upp om en liten stund. Han hann säkert inte somna om.... för sen gick jag upp o kissade o bad om förlåtelse. Han var naturligtvis inte arg, för han förstod ju att jag blev rädd!
Allt det här bottnar i att jag för många år sedan låg på Falu Lasarett för en svår infektion. En natt så gick en tant som låg mittemot mig i sömnen och jag vaknade av att jag hörde den knirkande häverten och sen små steg som kom emot min säng med skynket runtomkring! Jag blev så jävla rädd, så jag skrek rakt ut då med... men i sista sekunde hann jag förstå att det var den lilla tanten så jag hann ta emot henne innan hon ramlade över mig. Hon gick i sömnen och hade dragit ur droppet ur armen, så det var ett smärre blodbad på golvet. Droppet hängde i häverten, det var det hon hade dragit med sig och därför knirkade det så.... Nattsköterskan drog ut tanten sen och stannade o pratade med mig en lång stund efteråt. Hon förstod att jag blev livrädd. Dagen efter åkte jag hem!! Tanten mådde jättedåligt över händelsen, och visste inte hur mycket hon skulle be om ursäkt. Hon förstod att jag ville åka hem :) På återbesöket senare, så frågade doktorn om det var jag som hade drabbats av tanten som gick i sömnen!! Det stod väl i min journal, kan jag tro.
Nej nu slutar jag med en liten bild på mina älsklingsvovvar! Detta har vi gjort på den nya väggen och det blev så bra!!
Kram o ha en härlig söndag!!
Ängeln symboliserar Charlie... Har inte satt upp någon bild på honom... jag tror han får vara kvar i minnet istället, för det gör fortfarande ont när jag ser och tänker på honom... Han var ju med mig från sin födsel (ja, jag var med när han föddes) tills dess att han fick dö och det blev 10 år. Sånt sitter djupt... och är baksidan med att ha djur, men de ger så mycket glädje och kärlek, så det kompenserar den tanken, men visst gör det ont... förbaskat jäkla smärtsamt är det.
Love U - min Charlie!!!
Ormen hänger här på en av elefantens betar... den hamnade där när jag tog loss den från elefantens hals... Den där elefanten är en vrålande elefant, om man trycker på en viss kroppsdel... men kan någon förklara för mig: Varför vrålade han inte tidigare på kvällen eller natten??? Lever ormen??? Eller vad var det som hände??? Den som lever får se....
Igår hade vi en jättemysig dag här hemma. Ungarna var ute och lekte hela dagen. Jag tog in dom på fika; varm choklad och bullar - vilket de tyckte var jättemysigt! Jag hann faktiskt plugga lite grand också. Ibland får man ta till helgerna, så är det bara.
Apropå sömngångare... detta hände den här natten... Somnade gott i min egen säng, men väcktes som för de flesta nätter - av att Wille ropar mamma. Jag knatade dit, som vanligt halvt sovande... Efter en stund började Wille skratta, och då befann jag mig någonstans närmare sömnlandet, men jag kunde höra det lite långt borta... Sen, helt plötsligt, kommer någon instormande med kladdiga, bestämda fotsteg och jag blev så jäkla rädd så jag skrek två gånger och slog med armen ut i luften och frågade: - Vem är det??? Jag blev så rädd så jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen!!! Då sa någon med ljus röst: - Det är bara jag, Samuel... jag blev rädd av skrattet!! - Men gu´va rädd jag blev, halvskrek jag... - Ja, jag med, sa den lille sömngångaren....
Saken är den att Samuel går upp och kissar nästan varenda natt och då han nu skulle göra det, så blev han rädd av Wille som drömde och skrattade. Sen sa jag åt Samuel att gå och lägga sig eller gå på toa... Jag hann faktiskt tänka när han sa sitt namn eller någonstans, att men kära någon, tänker han lägga sig här eller ska någon kissa på oss här i sängen??!!! Jag förstod nog någonstans att det var Samuel... Efter en stund hörde jag en suck ifrån mitt sovrum - den kom från Roger, som skulle upp om en liten stund. Han hann säkert inte somna om.... för sen gick jag upp o kissade o bad om förlåtelse. Han var naturligtvis inte arg, för han förstod ju att jag blev rädd!
Allt det här bottnar i att jag för många år sedan låg på Falu Lasarett för en svår infektion. En natt så gick en tant som låg mittemot mig i sömnen och jag vaknade av att jag hörde den knirkande häverten och sen små steg som kom emot min säng med skynket runtomkring! Jag blev så jävla rädd, så jag skrek rakt ut då med... men i sista sekunde hann jag förstå att det var den lilla tanten så jag hann ta emot henne innan hon ramlade över mig. Hon gick i sömnen och hade dragit ur droppet ur armen, så det var ett smärre blodbad på golvet. Droppet hängde i häverten, det var det hon hade dragit med sig och därför knirkade det så.... Nattsköterskan drog ut tanten sen och stannade o pratade med mig en lång stund efteråt. Hon förstod att jag blev livrädd. Dagen efter åkte jag hem!! Tanten mådde jättedåligt över händelsen, och visste inte hur mycket hon skulle be om ursäkt. Hon förstod att jag ville åka hem :) På återbesöket senare, så frågade doktorn om det var jag som hade drabbats av tanten som gick i sömnen!! Det stod väl i min journal, kan jag tro.
Nej nu slutar jag med en liten bild på mina älsklingsvovvar! Detta har vi gjort på den nya väggen och det blev så bra!!
Kram o ha en härlig söndag!!
Ängeln symboliserar Charlie... Har inte satt upp någon bild på honom... jag tror han får vara kvar i minnet istället, för det gör fortfarande ont när jag ser och tänker på honom... Han var ju med mig från sin födsel (ja, jag var med när han föddes) tills dess att han fick dö och det blev 10 år. Sånt sitter djupt... och är baksidan med att ha djur, men de ger så mycket glädje och kärlek, så det kompenserar den tanken, men visst gör det ont... förbaskat jäkla smärtsamt är det.
Love U - min Charlie!!!
