Willes "egna" rum
I fredags hade jag storstädning här hemma. Han väl inte storstäda hela huset, men gick igenom tre rum riktigt ordentligt. Det var vårt sovrum och pojkarnas rum. Så fort Roger kom hem från jobbet, så fick han ta i! Ingen pardon! Bara att sätta igång! Vi flyttade ungarnas våningssäng in till Isaks gamla rum och Isaks gamla säng in till Elias och numera Willes rum. Wille har ju sovit bredvid oss sedan han född blev. Har provat att flytta ut honom, men till slut så blev de så att han sov i vår säng och någon av oss i Isaks... inget bra familjeliv... Det har slutat med att Wille fått flytta tillbaka till oss. Till saken hör att han haft nattskräck sedan han var liten, som i och för sig har gått över - i alla fall det mesta - men han vaknar nästan varje natt och ropar efter mamma. När han var mindre kunde han skrika och härja, men var liksom okontaktbar. Läste om det i föräldratidningar sedan och förstod att det var just nattskräck han led av. Lillparveln.... Själv var jag mörkrädd hela min barndom, det var visst Roger också.... Jag är faktiskt lite mörkrädd fortfarande, ligger o lyssnar på minsta lilla ljud. Nu har jag ju hundarna, och inbillar mig att de först av alla, borde märka om något skumt försiggick.
Första natten sov Wille HELA natten i sitt nya rum. Andra natten kräktes han, som jag berättat förut. Tredje natten, vaknade han vid halv 3 och efter det vet jag inte om jag somnade om, förrän klockan ringde 05:20. Fjärde natten, dvs inatt, vaknade han ett par gånger och ropade mamma. En gång fick jag springa in och ge honom lite vatten, och andra gången somnade han om av sig själv. Det är konstigt, men jag hör minsta lilla knäpp från honom, precis som när han var liten bebis... Pappa Roger sover sött och snarkar vidare i sin säng.... trots att det nu är jag som går upp TIDIGT! Men det brukar ta sådan tid när pappor ska gå upp, så då hinner barnen vakna mer - om ni förstår vad jag menar. Hur som helst, så kom Wille in till oss av sig själv, utan gråt, vid ca 5. För det var alldeles innan min klocka ringde... Å imorgon ringer den tyvärr igen.... så där tidigt! Egentligen hatar jag att gå upp så där tidigt, kanske inte egentligen att gå upp tidigt, snarare att jag sover så himla dåligt. Ligger liksom och väntar på att gå upp.
När jag kom hem idag, så låg dagstidningen på bordet. Började bläddra i den innan matlagningen. Fick då en kall kår efter ryggen, då jag läste om en 39-årig motorcyklist som igårkväll hade kolliderat med en sopbil - i Svartvik!! Var tvungen att skicka ett sms till kennelmamma Jessica för att höra att allt var bra med kennelpappa Morgan och som tur var så var allt bra.... Puh.... ibland blir allt så konstigt! Det var liksom tre saker som stämde in på Morgan, så jag blev verkligen rädd! Tyckte det tog åratal innan Jessica svarade på sms:et, men hon var naturligtvis upptagen med något, kanske var på jobbet eller så. Hon visste ju inte att jag just läst det där otäcka. I tidningen stod det också om en till mc-olycka, där en 20-åring hade kört i 100 km i en kurva istället för 50 km/h, vilket resulterade i dödsfall. Just då, hade jag lust att sälja min. Det är ju så att man inte är ensam på vägarna och man är väldigt sårbar, där man sitter på hojen. Men tänker man på det hela tiden, så försvinner ju tjusningen. Vad som helst kan ju hända, precis när som helst, utan att vi behöver sitta på en motorcykel!
Idag har jag haft en administrativ dag på jobbet. Imorgon ska jag vara undersköterska igen... det tycker jag är mysigt, för då får man vara närmre patienterna, vilket man inte hinner som sjuksköterska.
Wille och Felicia sitter just nu och tittar på kvällsfilm, "Hajar som hajar". Lillplutten har nyss tagit sitt kvällsbad, för han har en förmåga att smutsa ner sig den lille gosingen. Han gjorde sig illa idag också när han skulle gå ner för studsmattan via en stol som vi har där, för att barnen ska kunna ta sig upp. Rev upp ca 10-12 cm i form av skrapsår på ryggen... Det första han frågade mig, var om det var blod? Och det var det ju, lite grand.
Nu är jag så trött så ögonen går i kors....
Tycker annars att ni kan skriva lite mer.... fast jag har ju heller inte gjort så många inlägg förstås!
Nu får ni alla en godnattkram.... zzzzzzzz............................
Första natten sov Wille HELA natten i sitt nya rum. Andra natten kräktes han, som jag berättat förut. Tredje natten, vaknade han vid halv 3 och efter det vet jag inte om jag somnade om, förrän klockan ringde 05:20. Fjärde natten, dvs inatt, vaknade han ett par gånger och ropade mamma. En gång fick jag springa in och ge honom lite vatten, och andra gången somnade han om av sig själv. Det är konstigt, men jag hör minsta lilla knäpp från honom, precis som när han var liten bebis... Pappa Roger sover sött och snarkar vidare i sin säng.... trots att det nu är jag som går upp TIDIGT! Men det brukar ta sådan tid när pappor ska gå upp, så då hinner barnen vakna mer - om ni förstår vad jag menar. Hur som helst, så kom Wille in till oss av sig själv, utan gråt, vid ca 5. För det var alldeles innan min klocka ringde... Å imorgon ringer den tyvärr igen.... så där tidigt! Egentligen hatar jag att gå upp så där tidigt, kanske inte egentligen att gå upp tidigt, snarare att jag sover så himla dåligt. Ligger liksom och väntar på att gå upp.
När jag kom hem idag, så låg dagstidningen på bordet. Började bläddra i den innan matlagningen. Fick då en kall kår efter ryggen, då jag läste om en 39-årig motorcyklist som igårkväll hade kolliderat med en sopbil - i Svartvik!! Var tvungen att skicka ett sms till kennelmamma Jessica för att höra att allt var bra med kennelpappa Morgan och som tur var så var allt bra.... Puh.... ibland blir allt så konstigt! Det var liksom tre saker som stämde in på Morgan, så jag blev verkligen rädd! Tyckte det tog åratal innan Jessica svarade på sms:et, men hon var naturligtvis upptagen med något, kanske var på jobbet eller så. Hon visste ju inte att jag just läst det där otäcka. I tidningen stod det också om en till mc-olycka, där en 20-åring hade kört i 100 km i en kurva istället för 50 km/h, vilket resulterade i dödsfall. Just då, hade jag lust att sälja min. Det är ju så att man inte är ensam på vägarna och man är väldigt sårbar, där man sitter på hojen. Men tänker man på det hela tiden, så försvinner ju tjusningen. Vad som helst kan ju hända, precis när som helst, utan att vi behöver sitta på en motorcykel!
Idag har jag haft en administrativ dag på jobbet. Imorgon ska jag vara undersköterska igen... det tycker jag är mysigt, för då får man vara närmre patienterna, vilket man inte hinner som sjuksköterska.
Wille och Felicia sitter just nu och tittar på kvällsfilm, "Hajar som hajar". Lillplutten har nyss tagit sitt kvällsbad, för han har en förmåga att smutsa ner sig den lille gosingen. Han gjorde sig illa idag också när han skulle gå ner för studsmattan via en stol som vi har där, för att barnen ska kunna ta sig upp. Rev upp ca 10-12 cm i form av skrapsår på ryggen... Det första han frågade mig, var om det var blod? Och det var det ju, lite grand.
Nu är jag så trött så ögonen går i kors....
Tycker annars att ni kan skriva lite mer.... fast jag har ju heller inte gjort så många inlägg förstås!
Nu får ni alla en godnattkram.... zzzzzzzz............................
Mamma....
Ännu en dag har gått.... en söndag med mycket tvättande, hängande, mammande, matlagning, handlande, promenader, skjutsande o hämtande, färgande o slingande, badande, bäddande, dammsugande.....
Roger har jobbat två dagar från 06-18, vilket innebär mycket jobb för den som är hemma. Vet inte hur många ggr jag hört ordet:mamma. Egentligen det vackraste ordet i världen, enligt mig, men det innebär också jobb och åtaganden, svårighet att säga nej, till saker man egentligen skulle vilja säga nej till. En liten fikastund med en annan vuxen, kan betyda oerhört mycket. Att ta en ensam promenad - men då funderar man bara på hur det går hemma.
Igår kväll mådde Wille illa, tror att han ätit för mycket lördagsgodis. Det innebar vakande och sedan kräkande.... vilket ledde till tvätt och att han fick sova med mig i vår stora säng. Roger fick lägga sig i Elias o Willes nya rum, eftersom han skulle upp så tidigt. Resten av natten sov Wille ganska bra, som tur är.
I morse vaknade han rätt så tidigt och ville gå upp på en gång och sedan dess har det gått i 100 knyck. Tror jag har tvättat 6 eller 7 maskiner, dammsugit x 2, städat toalett osv....
Felicia ville ha hjälp att göra slingor i håret och egentligen orkade jag inte det, men vad gör man inte för en flicka som är hur spänd som helst för att börja gymnasiet imorgon? Samtidigt med det skulle Wille bada och innan vi hann börja, så var han uppe och skulle ha kvällsmat.... Å när han ska göra något, så ska det ske på stört! Fast det har han efter både sin mamma o pappa.... Har hunnit med en liten vända i skogen också, med Wille och min kära mamma, som kom förbi på fika. Vi hittade 3 kantareller och 2 trattisar!! Hundarna fick stanna hemma, eftersom det är ganska mycket orm i farten, fortfarande.... Roger såg en i förrgår när han var ute och gick.
Är så trött i huvudet, så jag vet knappt vad jag heter.... Med det följer också dåligt minne... Nu följer en arbetsvecka, då jag jobbar 6 dagar av 7! Är bara ledig på torsdag.... Längtar redan dit!
Visst är det konstigt i livet? Att man ska behöva jobba så himla mycket för att ha råd med det man vill ha? Tiden med familjen och barnen då? Som man egentligen vill ha, men inte orkar med, för att man ska jobba!! Jag är verkligen väldigt glad över att ha ett jobb, för jag älskar mitt jobb, men om man filosoferar kring det, så går det liksom inte ihop? Fast jag tycker också att jobbet kan vara ett andrum, för det kan vara skönt att slippa all tvätt, stress, handlande och sån´t. Det är jättekul (not) att komma hem från en slitig dag på jobbet och det första man får höra är: -När blir det mat? Vad blir det för mat? Då är det skönt när Roger är hemma och vi kan hjälpas åt med alla sysslor. Han tycker likadant....
Det låter som jag bara gnäller, men det måste man faktiskt också få göra!! Allt har en baksida och de som inte tycker att vardagen ibland är svår att få ihop, måste ljuga.
Tur att jag har hundarna.... annars skulle jag nog aldrig komma utanför dörren!!
Vips säger det, så är ungarna utflugna och man ser tillbaka på det här som en fis i vinden.... Min egen mamma har totalt glömt bort hur jobbigt det kunde vara när vi alla bodde hemma.... Och då kommer man att längta tillbaka till just det här.... för det är väl samtidigt det som är glädjen och den villkorslösa kärleken??
Wille kan säga och säger varje dag: -Mamma, vet du en sak? -Ja, vaddå, frågar jag. -Jag älskar dig! säger han.... då svarar jag förstås:-Jag älskar dig med min lilla guldklimp!! (Med ett stort leende på läpparna!)
Mamma=kärlek, eller hur?? Vilken himla tur jag har som har så många ungar!!
Puss o kram till alla goa´bloggare!! Älskar att läsa Era inlägg! Det är ju också en typ av kärlekshandling!
Roger har jobbat två dagar från 06-18, vilket innebär mycket jobb för den som är hemma. Vet inte hur många ggr jag hört ordet:mamma. Egentligen det vackraste ordet i världen, enligt mig, men det innebär också jobb och åtaganden, svårighet att säga nej, till saker man egentligen skulle vilja säga nej till. En liten fikastund med en annan vuxen, kan betyda oerhört mycket. Att ta en ensam promenad - men då funderar man bara på hur det går hemma.
Igår kväll mådde Wille illa, tror att han ätit för mycket lördagsgodis. Det innebar vakande och sedan kräkande.... vilket ledde till tvätt och att han fick sova med mig i vår stora säng. Roger fick lägga sig i Elias o Willes nya rum, eftersom han skulle upp så tidigt. Resten av natten sov Wille ganska bra, som tur är.
I morse vaknade han rätt så tidigt och ville gå upp på en gång och sedan dess har det gått i 100 knyck. Tror jag har tvättat 6 eller 7 maskiner, dammsugit x 2, städat toalett osv....
Felicia ville ha hjälp att göra slingor i håret och egentligen orkade jag inte det, men vad gör man inte för en flicka som är hur spänd som helst för att börja gymnasiet imorgon? Samtidigt med det skulle Wille bada och innan vi hann börja, så var han uppe och skulle ha kvällsmat.... Å när han ska göra något, så ska det ske på stört! Fast det har han efter både sin mamma o pappa.... Har hunnit med en liten vända i skogen också, med Wille och min kära mamma, som kom förbi på fika. Vi hittade 3 kantareller och 2 trattisar!! Hundarna fick stanna hemma, eftersom det är ganska mycket orm i farten, fortfarande.... Roger såg en i förrgår när han var ute och gick.
Är så trött i huvudet, så jag vet knappt vad jag heter.... Med det följer också dåligt minne... Nu följer en arbetsvecka, då jag jobbar 6 dagar av 7! Är bara ledig på torsdag.... Längtar redan dit!
Visst är det konstigt i livet? Att man ska behöva jobba så himla mycket för att ha råd med det man vill ha? Tiden med familjen och barnen då? Som man egentligen vill ha, men inte orkar med, för att man ska jobba!! Jag är verkligen väldigt glad över att ha ett jobb, för jag älskar mitt jobb, men om man filosoferar kring det, så går det liksom inte ihop? Fast jag tycker också att jobbet kan vara ett andrum, för det kan vara skönt att slippa all tvätt, stress, handlande och sån´t. Det är jättekul (not) att komma hem från en slitig dag på jobbet och det första man får höra är: -När blir det mat? Vad blir det för mat? Då är det skönt när Roger är hemma och vi kan hjälpas åt med alla sysslor. Han tycker likadant....
Det låter som jag bara gnäller, men det måste man faktiskt också få göra!! Allt har en baksida och de som inte tycker att vardagen ibland är svår att få ihop, måste ljuga.
Tur att jag har hundarna.... annars skulle jag nog aldrig komma utanför dörren!!
Vips säger det, så är ungarna utflugna och man ser tillbaka på det här som en fis i vinden.... Min egen mamma har totalt glömt bort hur jobbigt det kunde vara när vi alla bodde hemma.... Och då kommer man att längta tillbaka till just det här.... för det är väl samtidigt det som är glädjen och den villkorslösa kärleken??
Wille kan säga och säger varje dag: -Mamma, vet du en sak? -Ja, vaddå, frågar jag. -Jag älskar dig! säger han.... då svarar jag förstås:-Jag älskar dig med min lilla guldklimp!! (Med ett stort leende på läpparna!)
Mamma=kärlek, eller hur?? Vilken himla tur jag har som har så många ungar!!
Puss o kram till alla goa´bloggare!! Älskar att läsa Era inlägg! Det är ju också en typ av kärlekshandling!
Hej svejs!
Klockan är bara halv 11 på förmiddagen och jag har redan ställt till med lite bus... Aldrig för tidigt att börja med det, eller hur??
När matte var ute och hängde tvätt, hittade jag något ätbart i gruset kring garaget och slafsade i mig.... matte tror att det är rester efter någon som lagt ut kol efter grillning!! Hon vet inte vilken knäppgök det är som lagt dit det, men det vet kanske husse..... (annars hade hon kunnat lägga till med ett värre ord än knäppgök.... kanske idiot, eller nå´t sån´t). Det är bara det att vi har gasolgrill, så enligt mattes kunskaper, kan inte kolen komma från vår grill!! Gott var det i allafall!!
Andra buset, var att jag hoppade upp på bordet och stal kanter från Willes smörgås!! Då blev matte jättearg, men innan hon hann fram till bordet för att ta mig i nackskinnet, så tog jag en bit till!! Sedan ramlade jag ner från stolen, innan matte hann fram.... men det gick bra, gjorde inte illa mig eller så. När matte plockade bort resten av kanterna, så följde jag glatt med henne (om jag lärde mig något?? -Nej, det verkade inte så....). Då röt matte åt mig: -Nej, du ska inte ha det här!! Men det var inte förrän jag blev bortmotad, som jag förstod vad hon menade.... Egentligen vill inte matte ha mig i köket, inte heller Charlie, förrän människorna har ätit upp och allt är bortplockat.... Men det är inte lätt, när inte alla gör samma sak. Matte funderar på att ha ett litet möte med alla i familjen, för att statuera denna regel. Får se hur det går....
Nu kom visst mormor för att hälsa på! Måste gå och pussa henne lite...
Vi hörs!!
Många kramar
När matte var ute och hängde tvätt, hittade jag något ätbart i gruset kring garaget och slafsade i mig.... matte tror att det är rester efter någon som lagt ut kol efter grillning!! Hon vet inte vilken knäppgök det är som lagt dit det, men det vet kanske husse..... (annars hade hon kunnat lägga till med ett värre ord än knäppgök.... kanske idiot, eller nå´t sån´t). Det är bara det att vi har gasolgrill, så enligt mattes kunskaper, kan inte kolen komma från vår grill!! Gott var det i allafall!!
Andra buset, var att jag hoppade upp på bordet och stal kanter från Willes smörgås!! Då blev matte jättearg, men innan hon hann fram till bordet för att ta mig i nackskinnet, så tog jag en bit till!! Sedan ramlade jag ner från stolen, innan matte hann fram.... men det gick bra, gjorde inte illa mig eller så. När matte plockade bort resten av kanterna, så följde jag glatt med henne (om jag lärde mig något?? -Nej, det verkade inte så....). Då röt matte åt mig: -Nej, du ska inte ha det här!! Men det var inte förrän jag blev bortmotad, som jag förstod vad hon menade.... Egentligen vill inte matte ha mig i köket, inte heller Charlie, förrän människorna har ätit upp och allt är bortplockat.... Men det är inte lätt, när inte alla gör samma sak. Matte funderar på att ha ett litet möte med alla i familjen, för att statuera denna regel. Får se hur det går....
Nu kom visst mormor för att hälsa på! Måste gå och pussa henne lite...
Vi hörs!!
Många kramar
Välkommen till vår Nya blogg!!
Ja, nu har äntligen Felicia, min datorspecialist no 1 kommit hem o tagit sig an vår nya blogg. Det är hon som tillsammans med mig, givit nytt ansikte till detta.
Efter mycket (?) påtryckning från kennelmamma Jessicas sida, så har vi gått med på att dela upp våra historier, hund och matte för sig. Det är bara att peka med musen på den ni vill läsa om, så följer en rullgardin med olika kategorier som ni kan välja på. Det är mest för att titta på historiken. Under länkar har vi nu lagt våra goda vänners hemsidor/bloggar, så ni kan gå direkt in där om ni så önskar. Pufflans gamla blogg finns kvar att läsa, och det är den du hamnar på om du kikar under fliken "Gamla bloggen". Ni kan läsa om både mig och Pufflis under flikarna, men också om ni går lite längre ner, eftersom inläggen som hamnar under flikarna, är publicerade nyligen. Alla länkar är inte på plats i menyn, eftersom vi inte kommit igång med bloggandet i alla ämnen.
Hoppas att ni ska nyttja vår blogg, lika flitigt som förut!!
Många kramar från Cissi o Puffliz
Efter mycket (?) påtryckning från kennelmamma Jessicas sida, så har vi gått med på att dela upp våra historier, hund och matte för sig. Det är bara att peka med musen på den ni vill läsa om, så följer en rullgardin med olika kategorier som ni kan välja på. Det är mest för att titta på historiken. Under länkar har vi nu lagt våra goda vänners hemsidor/bloggar, så ni kan gå direkt in där om ni så önskar. Pufflans gamla blogg finns kvar att läsa, och det är den du hamnar på om du kikar under fliken "Gamla bloggen". Ni kan läsa om både mig och Pufflis under flikarna, men också om ni går lite längre ner, eftersom inläggen som hamnar under flikarna, är publicerade nyligen. Alla länkar är inte på plats i menyn, eftersom vi inte kommit igång med bloggandet i alla ämnen.
Hoppas att ni ska nyttja vår blogg, lika flitigt som förut!!
Många kramar från Cissi o Puffliz
Om Puffliz
Jag heter Jexmo Honeypuff är en borderterrier som är föddes den 13 juli 2008. Pappa heter SUCH Rockamore Superson (Todd) och mamma heter Jexmo Elsa. Kullen kallas "H-kullen" och fyra valpar föddes, varav en hane. Min matte har träffat alla valparna många gånger, eftersom hon är kusin med Elsas matte Gunilla och på det viset varit uppe i Njurunda ett par gånger och då stannat några dagar. Jag är familjens första - men inte sista borderterrier! Både matte, husse och alla i vår familj och släkt, tycker att bordrar är trevliga, roliga och lättlärda hundar o tro det eller ej, med massor humor o fantasi!! Ett litet tips: För godis, gör vi nästan vad som helst!!
Vi är som ni förstår, två stycken hundar i familjen Westerdahl. Charlie börjar bli gammal nu, men han leker med mig, så mycket han bara orkar. Vi gillar att vara ute i skogen och springa, och jag kör mina borderrace på vår tomt, nästan varje dag!!
Tycker mycket om att åka upp till Njurunda för att hälsa på mina släktingar o det finns ju några stycken!! Vi brukar hälsa på brorsan Alvin också, men där kan man snacka energiknippe!! Det är inte alltid jag orkar leka i hans takt..... vi brukar sova gott båda två, efter våra lekstunder. Jag har också träffat syrran Hilda en gång, på utställning i Västerås. Vi har dock aldrig fått riktigt tillfälle att leka, sedan vi lämnade kenneln Jexmo. Men vi hoppas att hennes matte någon gång kommer hit och hälsar på!!
I min blogg, kommer jag att berätta om olika händelser i mitt liv. Det inkluderar också övriga familjen och andra vänner, med eller utan djur.
Matte skickar med en bild på mig och mitt gosedjur.... en säl, som jag ärvt av Isak. Den ligger jag och snuttar på, mest varje dag...
Jag på stolen i hallen - å min goa "sälis"!
Hoppas precis som matte, att ni ska tycka om min blogg och att ni ska få rolig läsning!!
Borderpussar från mig!!
Vi är som ni förstår, två stycken hundar i familjen Westerdahl. Charlie börjar bli gammal nu, men han leker med mig, så mycket han bara orkar. Vi gillar att vara ute i skogen och springa, och jag kör mina borderrace på vår tomt, nästan varje dag!!
Tycker mycket om att åka upp till Njurunda för att hälsa på mina släktingar o det finns ju några stycken!! Vi brukar hälsa på brorsan Alvin också, men där kan man snacka energiknippe!! Det är inte alltid jag orkar leka i hans takt..... vi brukar sova gott båda två, efter våra lekstunder. Jag har också träffat syrran Hilda en gång, på utställning i Västerås. Vi har dock aldrig fått riktigt tillfälle att leka, sedan vi lämnade kenneln Jexmo. Men vi hoppas att hennes matte någon gång kommer hit och hälsar på!!
I min blogg, kommer jag att berätta om olika händelser i mitt liv. Det inkluderar också övriga familjen och andra vänner, med eller utan djur.
Matte skickar med en bild på mig och mitt gosedjur.... en säl, som jag ärvt av Isak. Den ligger jag och snuttar på, mest varje dag...
Jag på stolen i hallen - å min goa "sälis"!
Hoppas precis som matte, att ni ska tycka om min blogg och att ni ska få rolig läsning!!
Borderpussar från mig!!
Om Cissi
Lite om mig och min familj
Mitt namn är Cecilia Westerdahl, men kallas sedan barnsben för Cissi. Jag är född en kall vinterdag i januari 1967, på Sundsvalls BB, som då kallades "nya" BB. Är no 4, av en barnaskara på numera 6. Det är min syster Viveka, bröderna Roger och Patric, jag, småbröderna Joacim och Niclas. Precis i den ordningen. Juldagen 1971, flyttade hela familjen Eriksson (vi var då 4 barn + mamma o pappa) ner till Blekinge och en ort som heter Sölvesborg. Jag minns att jag tyckte att folk pratade väldigt konstigt där, men hängde på den dialekten snart. Först bodde vi i radhus, men flyttade efter 1,5 år till ett stort hus, närmare stan. Men trots att vi ungar och pappa trivdes väldigt bra där, så gick flyttlasset igen, den här gången med 5 barn + mamma o pappa, upp till Dalarna och Fors. Det var år 1975. Men sedan dess, har åtminstone mina föräldrar bott kvar på samma ställe.
Mina föräldrar: Mats-Ola och Laila Eriksson på vår veranda
År 1985, flyttade jag själv hemifrån. Då var syrran redan utflyttad, bodde i Göteborg med sin sambo, senare make. Jag bodde i Krylbo i ca 1,5 år, innan jag blev arbetslös o flyttade hem igen, för ett kort tag. Man ska aldrig flytta hem igen, efter att ha bott själv.... Mamma o jag var osams nästan varje dag.... Som vuxen, bildar man sin egen uppfattning om saker och det är väl precis så det ska vara! En mognadsgrej, antar jag. Sedan träffade jag mina två äldsta barns (Johan och Felicia) far och flyttade till Horndal. Efter 10 år tillsammans, så kom vi på att vi skulle skiljas, utan bråk och spott o spe. Det har faktiskt fungerat oerhört bra. Numera är jag för resten av livet (hoppas jag innerligt) gift med Roger sedan 2004. Vi gifte oss på Gran Canaria, i en ort som heter San Augustin. Inga barn var med på resan, utan bara vi två. Det var helmysigt!! Roger har haft en VÄLDIGT jobbig skilsmässa, med rättegångar om barn osv, så vår start blev inte så lycklig som man kunnat hoppas. Men eftersom vår kärlek har varit stark, hela tiden, så har det gått vägen. Nu bor 2 av Rogers pojkar hos oss på heltid (Elias och Samuel) , och den äldste (Isak), valde att bo hos sin mamma. Roger har också en dotter (Helene) som bor i Trosa, samt ett barnbarn, Alice. Vi fick tillsammans och efter noga uträknande, en liten pojke tillsammans i september 2005, och det är Wille! Vår förlossning var oerhört jobbig och utdragen, slutade med kejsarsnitt efter 33 timmars jobb bara på BB i Falun. Så här i efterhand, kan jag säga, att jag drabbades av förlossningsdepression. Har aldrig i hela mitt liv, mått så dåligt psykiskt! Men, man är ju bra på att dölja saker och ting. Jag tror att det inte förrän nu, har gått över riktigt ordentligt. Ur något dåligt, brukar även något bra komma och det är att jag märker, att jag numera väljer vilka jag vill umgås med. Orkar inte med människor som stjäl min energi, för den behöver jag så mycket mer själv.
Hundliv
Vad jag kan minnas, så har jag alltid älskat hundar, eller djur överhuvudtaget! Den första hunden, som jag fick gå ut med och så, var en blandrashund som hette Jocke! Han var pikenes (risk för stavfel) och tax! Men vilken personlighet!! Han älskade min mamma och smet ofta till oss. Då ringde hans matte och bad att få prata med Jocke och skällde ut honom o sa att han genast skulle komma hem! Mamma öppnade dörren och hem travade han!! Detta var när vi bodde i Falkvik, utanför Sölvesborg i Blekinge. Ibland fick jag följa med och se till att han verkligen kom hem, men det var aldrig några problem. Han klarade trafiken och allt. Det gick faktiskt att prata med honom!
Mamma och pappa köpte sedan en dvärgpudel, som fick namnet Titus. Då hade vi flyttat in till stan, och Jockehund, fick för lång väg att springa till oss. Titus var också en härlig hund och jag kom ihåg att han tyckte om att leka med oss barn. Han var också klok. Ville följa med mamma och mig, när vi gick ner på stan och sådär. Tyvärr fick vi inte behålla honom så länge.... En dag när jag kom hem och ropade på honom, så kom han inte. Då berättade pappa med tårar i ögonen, att en bil hade kört på honom. Pappa tog honom till veterinären, men det fanns ingenting att göra.... Fy vad vi grät!!
Vår andra hund, var en drever vid namn Bill, som inte var riktigt klok! Han var ju ilsken på oss barn ibland och vaktade sina ben osv. Pappa fick göra sig av med honom, för vår skull. Det går inte att ha en labil hund tillsammans med barn.
Sedan köpte pappa en korsning, älghund och lapphund, som hette Raija. Hon var bland de klokaste hundar jag någonsin träffat! Hon var så rolig, för vi små, kunde åka pulka efter henne och det tyckte hon var jättekul! På den tiden fanns det mycket snö på vintrarna. Raija hade vi i många år, tills det blev något fel på henne, kommer inte ihåg riktigt vad, men jag tror att det var något med livmodern. Pappa sörjde henne mycket.... Hon var ju hans jaktkamrat!
Efter Raija, tog det ett bra tag innan familjen skaffade en ny hund... Mamma och pappa tog hand om Vivekas tax istället, och sedan skaffade de en ny drever vid namn Roy! Han var jaktgalen, men mycket uppskattad i skogen! Mamma och han kom dock inte överens, för han åt upp allt!! Taxen Max fick flytta upp till mig i Horndal, där han bodde tills vi fick ta bort honom pga skrumplever... Pappa skänkte bort Roy till en jaktglad familj i Gävletrakten, där han fick bo tills han gick bort. Sedan sa pappa: -Aldrig mer någon hund!! Numera får han stå ut med sina barns hundar, och barnbarns, för den delen. Men han älskar fortfarande de fyrbenta vännerna....
Charlie köpte jag av min granne, som så lämpligt födde upp storpudlar. Vem kunde motstå dessa söta varelser! Jag var tom med när Charlie föddes!! Missade bara den första valpen, och var med på resterande 7. Detta var i mars 2000. Jag fick också rädda livet på honom sommaren 2001, för hans halsband hade åkt ner och fastnat mellan två brädor i golvet på trappan. Min systerdotter var barnvakt då och ropade på mig, som var på väg på 30-årsfest. Jag gick tillbaka och hittade Charlie kämpandes med att få luft. Efter mycket skrik och panik, så sansade jag mig och fick honom att ligga ner. Då fick jag in min hand vid hans strupe så att han kunde andas. Vid det laget var han alldeles blå! Han förstod nog vad som höll på att hända, så han förblev lugn. Jag tänkte helt raskt, att jag inte kunde stå o titta på när min hund dog, något måste göras. Skickade Josefine in till grannen för att få tag på en kofot, men de hade ingen. Men där jag satt, fick jag kraft från ovan och kunde med sans i sinnet, få kopplet över Charlies ena öra. Tänkte: "Bättre öronlös än livlös". Vid det laget fick Charlie lite panik igen och skulle resa sig, men jag fick ner honom igen. Varje gång han drog uppåt, så drogs kedjan om hans hals. Fick kedjan över ena örat och sedan den andra.... HAN VAR LÖS!! Hade bajsat på sig osv, men vad gjorde väl det!! Runtomkring stod barnen, som jag försökte fösa bort.... Alla grät av glädje över att han var lös.... Sedan den dagen, lämnar inte Charlie mig många sekunder.... skulle vara ute i skogen då....
Tyvärr fick vi ta beslutet att ta bort Charlie pga opålitlighet, den 2 mars 2010. Mycket tragiskt och med mycket ångest... Men då han bitit både husse och två av barnen samt börjat visa mer och mer ointresse för oss, kanske pga ålder, så var jag bara tvingad. Vi hade en mycket underbar sista dag tillsammans och mina stora barn var med då vi tog bort honom hos veterinären. Allt gick fint och lugnt tillväga... men det både är och har varit oerhört jobbigt och saknaden efter en vän, försvinner nog aldrig...
Liten Puffla, ca 8-9 veckor gammal. Hon har växt och utvecklats en del sedan dess.
Puffliz köpte jag i september 2008 från kennel Jexmo i Skottsund utanför Sundsvall (se länk). Vi har varit på några utställningar ihop och fått fina lovord, men eftersom hon har knicksvans, så förväntar vi oss ingen championtitel. Det är bara roligt att få vara med! Nu ska vi nog lägga ner det där, trots att ingen mer än en domare har känt knicken.... Vi väntar istället på utställningsframgångar med nästa valp, som vi också tänkt ta från kennel Jexmo. Gärna efter en nybliven SUCH-tik vid namn Jexmo Furia. Jag tycker mycket om henne som hund och det är främst det jag går på. Pufflis förfäder känner jag mycket väl och det var därför jag ville ha en från det ledet. Min kusin Gunilla har gammelmormor, mormor och mamma till Puffliz i sin ägo. Alla otroligt fräsiga hundar!! De har helt olika personligheter men är så goa´så man smälter som smör i solsken. Back to the roots, kan man säga, med tanke på att Puffliz är från mina födelsetrakter. I och med köpet av Pufflan, har vi fått många nya vänner med olika bakgrund och erfarenhet, men de flesta har ett mycket stort hjärta och det är dom vi tycker om att umgås med!! Det är också extra roligt att min kära kusin har Puffliz förfäder, för vi har väldigt roligt tillsammans och mycket gemensamt.
En plågad Charlie, matte Cissi och Puffliz! Min goa pudel vill bara gosas när han själv känner för det och inte när matte tvingar honom!! PS: Snygg foppisar - men de är iaf äkta!!
Min mamma gillar Puffliz mest, vilket beror på hennes händiga storlek! Sedan älskar hon ju Charlie också, som har en alldeles speciell plats i hennes hjärta!! Det har han även hos mig, och jag grämer mig för var dag som går, för jag ser att han blir äldre och äldre, med fler ålderstecken än vad jag tål.... Fy den lede (!!) för den dagen han måste tas bort!!
MC-liv
Vintern 2004 köpte jag och Roger vår första gemensamma motorcykel. Det var en riskokare, dvs Kawasaki 1500 cc. Återkommer med modell.... På den åkte vi långt och jag satt som en drottning därbak.... Vi åkte bland annat på semester till Finland, via Åland på den, tillsammans med svärfar och hans fru. Den resan glömmer jag nog aldrig! Hur mysigt som helst! Och hur mycket regn på sina ställen, som helst!!
Försommaren 2008, åkte bara Roger och jag på en minisemester till Åland, Ekerö. Där bodde vi en natt på hotell och hade det mysigt och barnledigt!! Då vi skulle åka hem, befann sig ett gäng motorcyklister från en MC-klubb på Värmdö, på kajen. Det var ett stort gäng, och många olika Harleys i olika gott skick. Vi gick naturligtvis och tittade på motorcyklarna. Då, helt plötsligt, stod jag framför en otroligt snygg mattsvart mc!! Roger sa att det var en Nighttrain och jag sa bara: En så´n ska vi ha någon gång!! Fy fasen vilken skönhet!! Med drömmande blick, återvände vi till vår Kawa...
I och med köpet av Pufflan, så hotade Roger med att istället köpa en Harley Davidson! Gör det då! sa jag. Sagt och gjort, i juli-augusti 2008, köpte han vår första HD Dyna Wide Glide 1500 cc. Den var rättså bekväm att sitta på.... Hade iaf en sissybar bakom ryggen.... Mycket puts och sånt där... Vid köpet, så föreslog jag istället, att Puffliz kunde heta Harley, eftersom kullen skulle ha namn på H, men den gubben gick inte.
Vi besökte Morgan och Jessica i mars i år. Då blev det förstås besök på en Harley-butik i Sundsvall. Där hade förstås Roger hittat vår dröm-motorcykel..... en Nighttrain!! Jessica och jag följde med för att titta och då fanns det ju inget mer försvar.... klart att vi skulle ha en mattsvart sådan!! Den anlände till oss i april, fritt hemkörd från Sundsvall!! Det kallar jag service!! I slutet av maj, följde vi med en motorcykelklubb från Avesta, på sk Superrally till Finland. Roger hade skickat efter en Airhawk till mitt säte, men vad hjälpte det?? Innan vi ens hade kommit till Stockholm, hade jag så ont i rumpan och svanskotan, att jag kunde kräkas!! Satt och funderade hur jag skulle göra om jag nu behövde det?? Med intergralhjälp på huvudet, blir det lite komplicerat.... Redan där, väcktes mina tankar om att själv sitta på tronen.... Efter en natt på färja över till Åbo, hade vi ca 30 mil till att avverka innan vi skulle anlända till Säjnäjoki. Tror ni min rumpa längtade efter det?? Inte mycket då.... Som tur var, så hade vi en kille med väldigt liten tank på sin mc, så det betydde täta stopp...
Morgan och Jessica besökte oss i juni, och då for vi in till vår lokala Harley-handlare. Där provsatt Jessica och jag olika mc. Vi fantiserade om att själv ta körkort och köpa egna motorcyklar. Jag hittade en mattsvart//militärgrön Sportster modell Nightster från 2008. Den hade stått som visningscykel ett tag, var ombyggd med nya pipor och nytt styre. Väldigt häftig!! Roger och jag diskuterade saken, han tog hem den till mig, för att jag skulle få provsitta och känna lite på den. Vi bestämde oss samma vecka. Jag var till optikern för synkontroll och skickade in för körkortstillstånd och handledartillstånd till Roger och på 3 dagar hade vi godkänt, båda två!! Nu har jag kört ca 70 mil, tagit en dubbellektion på körskola och det går jättebra!! Roger tror att jag skulle klara uppkörning om jag så gjorde den idag!! Kanske annat med teorin.... med över 20 år bakom ratten, så har man ju bildat sitt eget körsätt, och jag har en benägenhet att köra lite för säkert, ibland även säkrare än vad reglerna säger.... men det är ju bättre det än att köra olagligt och galet!!
Första provsittningen ute... visst är den snygg min alldeles egna Nightster - kallad Nattens drottning!! Har kommit en bit sedan den här bilden togs..... Felicia är fotograf
När vi åker runt med våra mc´s, så är det många som kommer fram och tittar på dom med beundrande blickar.... Det är ju kul!! Som att vara på utställning, ungefär... Häromveckan åkte vi till Skultuna där de har träffar varje onsdag, med olika mc-folk. Jag klarade tom att krypköra runt en stor byggnad, fullt med motorcyklar på båda sidorna om den smala gången och fullt med folk!! Var inte ett dugg nervös eller rädd för att min motorcykel skulle lägga av!! Det låter kanske lätt, men det är det tydligen inte, enligt vana mc-förare. (Lite skryt får man bjuda på.... hihi).
Yrke
Mitt yrkesliv började 1985, efter gymnasiet. Då jobbade jag som kontorist och sekreterare i några år, tills jag fick Johan 1989. Efter det så kände jag att jag ville jobba med folk. Hade en liten dröm om att bli sjuksköterska och barnmorska. Började jobba med äldre och dementa i kommunens regi och fortsatte med det till hösten 1997, då jag började läsa in 3:e året på gymnasiet. Hade tidigare utbildat mig till undersköterska och blev klar med det 1993, lagom till jag skulle få Felicia. Hösten 1998 kom jag in på sjuksköterskeprogrammet i Falun, tog examen 2001 och fick direkt jobb på Avesta Lasarett. Har varit kvar där sedan dess och hunnit specialistutbilda mig till Astma, allergi och KOL-sjuksköterska. Jobbar nu 92%, för heltid är för mycket med så stor familj.... Måste ha lite energi över till annat.
Barnmorskedrömmarna finns kvar, få se vad framtiden har i sin hand....
Syftet med bloggen
Som ni säkert förstår vid det här laget, så älskar jag att skriva... har faktiskt haft författardrömmar också, vilket Johan och Felicia har ärvt. Felicia kanske inte vill bli författare, snarare fotograf, men hon gillar också att uttrycka sig i ord.
Med bloggen, vill jag dela lite av min vardag, försöka skriva så det blir roligt och intressant. Kanske också bjuder på en liten tår ibland.
Hoppas att Ni ska trivas med bloggen!!
Många kramar
Mitt namn är Cecilia Westerdahl, men kallas sedan barnsben för Cissi. Jag är född en kall vinterdag i januari 1967, på Sundsvalls BB, som då kallades "nya" BB. Är no 4, av en barnaskara på numera 6. Det är min syster Viveka, bröderna Roger och Patric, jag, småbröderna Joacim och Niclas. Precis i den ordningen. Juldagen 1971, flyttade hela familjen Eriksson (vi var då 4 barn + mamma o pappa) ner till Blekinge och en ort som heter Sölvesborg. Jag minns att jag tyckte att folk pratade väldigt konstigt där, men hängde på den dialekten snart. Först bodde vi i radhus, men flyttade efter 1,5 år till ett stort hus, närmare stan. Men trots att vi ungar och pappa trivdes väldigt bra där, så gick flyttlasset igen, den här gången med 5 barn + mamma o pappa, upp till Dalarna och Fors. Det var år 1975. Men sedan dess, har åtminstone mina föräldrar bott kvar på samma ställe.
Mina föräldrar: Mats-Ola och Laila Eriksson på vår veranda
År 1985, flyttade jag själv hemifrån. Då var syrran redan utflyttad, bodde i Göteborg med sin sambo, senare make. Jag bodde i Krylbo i ca 1,5 år, innan jag blev arbetslös o flyttade hem igen, för ett kort tag. Man ska aldrig flytta hem igen, efter att ha bott själv.... Mamma o jag var osams nästan varje dag.... Som vuxen, bildar man sin egen uppfattning om saker och det är väl precis så det ska vara! En mognadsgrej, antar jag. Sedan träffade jag mina två äldsta barns (Johan och Felicia) far och flyttade till Horndal. Efter 10 år tillsammans, så kom vi på att vi skulle skiljas, utan bråk och spott o spe. Det har faktiskt fungerat oerhört bra. Numera är jag för resten av livet (hoppas jag innerligt) gift med Roger sedan 2004. Vi gifte oss på Gran Canaria, i en ort som heter San Augustin. Inga barn var med på resan, utan bara vi två. Det var helmysigt!! Roger har haft en VÄLDIGT jobbig skilsmässa, med rättegångar om barn osv, så vår start blev inte så lycklig som man kunnat hoppas. Men eftersom vår kärlek har varit stark, hela tiden, så har det gått vägen. Nu bor 2 av Rogers pojkar hos oss på heltid (Elias och Samuel) , och den äldste (Isak), valde att bo hos sin mamma. Roger har också en dotter (Helene) som bor i Trosa, samt ett barnbarn, Alice. Vi fick tillsammans och efter noga uträknande, en liten pojke tillsammans i september 2005, och det är Wille! Vår förlossning var oerhört jobbig och utdragen, slutade med kejsarsnitt efter 33 timmars jobb bara på BB i Falun. Så här i efterhand, kan jag säga, att jag drabbades av förlossningsdepression. Har aldrig i hela mitt liv, mått så dåligt psykiskt! Men, man är ju bra på att dölja saker och ting. Jag tror att det inte förrän nu, har gått över riktigt ordentligt. Ur något dåligt, brukar även något bra komma och det är att jag märker, att jag numera väljer vilka jag vill umgås med. Orkar inte med människor som stjäl min energi, för den behöver jag så mycket mer själv.
Hundliv
Vad jag kan minnas, så har jag alltid älskat hundar, eller djur överhuvudtaget! Den första hunden, som jag fick gå ut med och så, var en blandrashund som hette Jocke! Han var pikenes (risk för stavfel) och tax! Men vilken personlighet!! Han älskade min mamma och smet ofta till oss. Då ringde hans matte och bad att få prata med Jocke och skällde ut honom o sa att han genast skulle komma hem! Mamma öppnade dörren och hem travade han!! Detta var när vi bodde i Falkvik, utanför Sölvesborg i Blekinge. Ibland fick jag följa med och se till att han verkligen kom hem, men det var aldrig några problem. Han klarade trafiken och allt. Det gick faktiskt att prata med honom!
Mamma och pappa köpte sedan en dvärgpudel, som fick namnet Titus. Då hade vi flyttat in till stan, och Jockehund, fick för lång väg att springa till oss. Titus var också en härlig hund och jag kom ihåg att han tyckte om att leka med oss barn. Han var också klok. Ville följa med mamma och mig, när vi gick ner på stan och sådär. Tyvärr fick vi inte behålla honom så länge.... En dag när jag kom hem och ropade på honom, så kom han inte. Då berättade pappa med tårar i ögonen, att en bil hade kört på honom. Pappa tog honom till veterinären, men det fanns ingenting att göra.... Fy vad vi grät!!
Vår andra hund, var en drever vid namn Bill, som inte var riktigt klok! Han var ju ilsken på oss barn ibland och vaktade sina ben osv. Pappa fick göra sig av med honom, för vår skull. Det går inte att ha en labil hund tillsammans med barn.
Sedan köpte pappa en korsning, älghund och lapphund, som hette Raija. Hon var bland de klokaste hundar jag någonsin träffat! Hon var så rolig, för vi små, kunde åka pulka efter henne och det tyckte hon var jättekul! På den tiden fanns det mycket snö på vintrarna. Raija hade vi i många år, tills det blev något fel på henne, kommer inte ihåg riktigt vad, men jag tror att det var något med livmodern. Pappa sörjde henne mycket.... Hon var ju hans jaktkamrat!
Efter Raija, tog det ett bra tag innan familjen skaffade en ny hund... Mamma och pappa tog hand om Vivekas tax istället, och sedan skaffade de en ny drever vid namn Roy! Han var jaktgalen, men mycket uppskattad i skogen! Mamma och han kom dock inte överens, för han åt upp allt!! Taxen Max fick flytta upp till mig i Horndal, där han bodde tills vi fick ta bort honom pga skrumplever... Pappa skänkte bort Roy till en jaktglad familj i Gävletrakten, där han fick bo tills han gick bort. Sedan sa pappa: -Aldrig mer någon hund!! Numera får han stå ut med sina barns hundar, och barnbarns, för den delen. Men han älskar fortfarande de fyrbenta vännerna....
Charlie köpte jag av min granne, som så lämpligt födde upp storpudlar. Vem kunde motstå dessa söta varelser! Jag var tom med när Charlie föddes!! Missade bara den första valpen, och var med på resterande 7. Detta var i mars 2000. Jag fick också rädda livet på honom sommaren 2001, för hans halsband hade åkt ner och fastnat mellan två brädor i golvet på trappan. Min systerdotter var barnvakt då och ropade på mig, som var på väg på 30-årsfest. Jag gick tillbaka och hittade Charlie kämpandes med att få luft. Efter mycket skrik och panik, så sansade jag mig och fick honom att ligga ner. Då fick jag in min hand vid hans strupe så att han kunde andas. Vid det laget var han alldeles blå! Han förstod nog vad som höll på att hända, så han förblev lugn. Jag tänkte helt raskt, att jag inte kunde stå o titta på när min hund dog, något måste göras. Skickade Josefine in till grannen för att få tag på en kofot, men de hade ingen. Men där jag satt, fick jag kraft från ovan och kunde med sans i sinnet, få kopplet över Charlies ena öra. Tänkte: "Bättre öronlös än livlös". Vid det laget fick Charlie lite panik igen och skulle resa sig, men jag fick ner honom igen. Varje gång han drog uppåt, så drogs kedjan om hans hals. Fick kedjan över ena örat och sedan den andra.... HAN VAR LÖS!! Hade bajsat på sig osv, men vad gjorde väl det!! Runtomkring stod barnen, som jag försökte fösa bort.... Alla grät av glädje över att han var lös.... Sedan den dagen, lämnar inte Charlie mig många sekunder.... skulle vara ute i skogen då....
Tyvärr fick vi ta beslutet att ta bort Charlie pga opålitlighet, den 2 mars 2010. Mycket tragiskt och med mycket ångest... Men då han bitit både husse och två av barnen samt börjat visa mer och mer ointresse för oss, kanske pga ålder, så var jag bara tvingad. Vi hade en mycket underbar sista dag tillsammans och mina stora barn var med då vi tog bort honom hos veterinären. Allt gick fint och lugnt tillväga... men det både är och har varit oerhört jobbigt och saknaden efter en vän, försvinner nog aldrig...
Liten Puffla, ca 8-9 veckor gammal. Hon har växt och utvecklats en del sedan dess.
Puffliz köpte jag i september 2008 från kennel Jexmo i Skottsund utanför Sundsvall (se länk). Vi har varit på några utställningar ihop och fått fina lovord, men eftersom hon har knicksvans, så förväntar vi oss ingen championtitel. Det är bara roligt att få vara med! Nu ska vi nog lägga ner det där, trots att ingen mer än en domare har känt knicken.... Vi väntar istället på utställningsframgångar med nästa valp, som vi också tänkt ta från kennel Jexmo. Gärna efter en nybliven SUCH-tik vid namn Jexmo Furia. Jag tycker mycket om henne som hund och det är främst det jag går på. Pufflis förfäder känner jag mycket väl och det var därför jag ville ha en från det ledet. Min kusin Gunilla har gammelmormor, mormor och mamma till Puffliz i sin ägo. Alla otroligt fräsiga hundar!! De har helt olika personligheter men är så goa´så man smälter som smör i solsken. Back to the roots, kan man säga, med tanke på att Puffliz är från mina födelsetrakter. I och med köpet av Pufflan, har vi fått många nya vänner med olika bakgrund och erfarenhet, men de flesta har ett mycket stort hjärta och det är dom vi tycker om att umgås med!! Det är också extra roligt att min kära kusin har Puffliz förfäder, för vi har väldigt roligt tillsammans och mycket gemensamt.
En plågad Charlie, matte Cissi och Puffliz! Min goa pudel vill bara gosas när han själv känner för det och inte när matte tvingar honom!! PS: Snygg foppisar - men de är iaf äkta!!
Min mamma gillar Puffliz mest, vilket beror på hennes händiga storlek! Sedan älskar hon ju Charlie också, som har en alldeles speciell plats i hennes hjärta!! Det har han även hos mig, och jag grämer mig för var dag som går, för jag ser att han blir äldre och äldre, med fler ålderstecken än vad jag tål.... Fy den lede (!!) för den dagen han måste tas bort!!
MC-liv
Vintern 2004 köpte jag och Roger vår första gemensamma motorcykel. Det var en riskokare, dvs Kawasaki 1500 cc. Återkommer med modell.... På den åkte vi långt och jag satt som en drottning därbak.... Vi åkte bland annat på semester till Finland, via Åland på den, tillsammans med svärfar och hans fru. Den resan glömmer jag nog aldrig! Hur mysigt som helst! Och hur mycket regn på sina ställen, som helst!!
Försommaren 2008, åkte bara Roger och jag på en minisemester till Åland, Ekerö. Där bodde vi en natt på hotell och hade det mysigt och barnledigt!! Då vi skulle åka hem, befann sig ett gäng motorcyklister från en MC-klubb på Värmdö, på kajen. Det var ett stort gäng, och många olika Harleys i olika gott skick. Vi gick naturligtvis och tittade på motorcyklarna. Då, helt plötsligt, stod jag framför en otroligt snygg mattsvart mc!! Roger sa att det var en Nighttrain och jag sa bara: En så´n ska vi ha någon gång!! Fy fasen vilken skönhet!! Med drömmande blick, återvände vi till vår Kawa...
I och med köpet av Pufflan, så hotade Roger med att istället köpa en Harley Davidson! Gör det då! sa jag. Sagt och gjort, i juli-augusti 2008, köpte han vår första HD Dyna Wide Glide 1500 cc. Den var rättså bekväm att sitta på.... Hade iaf en sissybar bakom ryggen.... Mycket puts och sånt där... Vid köpet, så föreslog jag istället, att Puffliz kunde heta Harley, eftersom kullen skulle ha namn på H, men den gubben gick inte.
Vi besökte Morgan och Jessica i mars i år. Då blev det förstås besök på en Harley-butik i Sundsvall. Där hade förstås Roger hittat vår dröm-motorcykel..... en Nighttrain!! Jessica och jag följde med för att titta och då fanns det ju inget mer försvar.... klart att vi skulle ha en mattsvart sådan!! Den anlände till oss i april, fritt hemkörd från Sundsvall!! Det kallar jag service!! I slutet av maj, följde vi med en motorcykelklubb från Avesta, på sk Superrally till Finland. Roger hade skickat efter en Airhawk till mitt säte, men vad hjälpte det?? Innan vi ens hade kommit till Stockholm, hade jag så ont i rumpan och svanskotan, att jag kunde kräkas!! Satt och funderade hur jag skulle göra om jag nu behövde det?? Med intergralhjälp på huvudet, blir det lite komplicerat.... Redan där, väcktes mina tankar om att själv sitta på tronen.... Efter en natt på färja över till Åbo, hade vi ca 30 mil till att avverka innan vi skulle anlända till Säjnäjoki. Tror ni min rumpa längtade efter det?? Inte mycket då.... Som tur var, så hade vi en kille med väldigt liten tank på sin mc, så det betydde täta stopp...
Morgan och Jessica besökte oss i juni, och då for vi in till vår lokala Harley-handlare. Där provsatt Jessica och jag olika mc. Vi fantiserade om att själv ta körkort och köpa egna motorcyklar. Jag hittade en mattsvart//militärgrön Sportster modell Nightster från 2008. Den hade stått som visningscykel ett tag, var ombyggd med nya pipor och nytt styre. Väldigt häftig!! Roger och jag diskuterade saken, han tog hem den till mig, för att jag skulle få provsitta och känna lite på den. Vi bestämde oss samma vecka. Jag var till optikern för synkontroll och skickade in för körkortstillstånd och handledartillstånd till Roger och på 3 dagar hade vi godkänt, båda två!! Nu har jag kört ca 70 mil, tagit en dubbellektion på körskola och det går jättebra!! Roger tror att jag skulle klara uppkörning om jag så gjorde den idag!! Kanske annat med teorin.... med över 20 år bakom ratten, så har man ju bildat sitt eget körsätt, och jag har en benägenhet att köra lite för säkert, ibland även säkrare än vad reglerna säger.... men det är ju bättre det än att köra olagligt och galet!!
Första provsittningen ute... visst är den snygg min alldeles egna Nightster - kallad Nattens drottning!! Har kommit en bit sedan den här bilden togs..... Felicia är fotograf
När vi åker runt med våra mc´s, så är det många som kommer fram och tittar på dom med beundrande blickar.... Det är ju kul!! Som att vara på utställning, ungefär... Häromveckan åkte vi till Skultuna där de har träffar varje onsdag, med olika mc-folk. Jag klarade tom att krypköra runt en stor byggnad, fullt med motorcyklar på båda sidorna om den smala gången och fullt med folk!! Var inte ett dugg nervös eller rädd för att min motorcykel skulle lägga av!! Det låter kanske lätt, men det är det tydligen inte, enligt vana mc-förare. (Lite skryt får man bjuda på.... hihi).
Yrke
Mitt yrkesliv började 1985, efter gymnasiet. Då jobbade jag som kontorist och sekreterare i några år, tills jag fick Johan 1989. Efter det så kände jag att jag ville jobba med folk. Hade en liten dröm om att bli sjuksköterska och barnmorska. Började jobba med äldre och dementa i kommunens regi och fortsatte med det till hösten 1997, då jag började läsa in 3:e året på gymnasiet. Hade tidigare utbildat mig till undersköterska och blev klar med det 1993, lagom till jag skulle få Felicia. Hösten 1998 kom jag in på sjuksköterskeprogrammet i Falun, tog examen 2001 och fick direkt jobb på Avesta Lasarett. Har varit kvar där sedan dess och hunnit specialistutbilda mig till Astma, allergi och KOL-sjuksköterska. Jobbar nu 92%, för heltid är för mycket med så stor familj.... Måste ha lite energi över till annat.
Barnmorskedrömmarna finns kvar, få se vad framtiden har i sin hand....
Syftet med bloggen
Som ni säkert förstår vid det här laget, så älskar jag att skriva... har faktiskt haft författardrömmar också, vilket Johan och Felicia har ärvt. Felicia kanske inte vill bli författare, snarare fotograf, men hon gillar också att uttrycka sig i ord.
Med bloggen, vill jag dela lite av min vardag, försöka skriva så det blir roligt och intressant. Kanske också bjuder på en liten tår ibland.
Hoppas att Ni ska trivas med bloggen!!
Många kramar
