Om Cissi
Lite om mig och min familj
Mitt namn är Cecilia Westerdahl, men kallas sedan barnsben för Cissi. Jag är född en kall vinterdag i januari 1967, på Sundsvalls BB, som då kallades "nya" BB. Är no 4, av en barnaskara på numera 6. Det är min syster Viveka, bröderna Roger och Patric, jag, småbröderna Joacim och Niclas. Precis i den ordningen. Juldagen 1971, flyttade hela familjen Eriksson (vi var då 4 barn + mamma o pappa) ner till Blekinge och en ort som heter Sölvesborg. Jag minns att jag tyckte att folk pratade väldigt konstigt där, men hängde på den dialekten snart. Först bodde vi i radhus, men flyttade efter 1,5 år till ett stort hus, närmare stan. Men trots att vi ungar och pappa trivdes väldigt bra där, så gick flyttlasset igen, den här gången med 5 barn + mamma o pappa, upp till Dalarna och Fors. Det var år 1975. Men sedan dess, har åtminstone mina föräldrar bott kvar på samma ställe.
Mina föräldrar: Mats-Ola och Laila Eriksson på vår veranda
År 1985, flyttade jag själv hemifrån. Då var syrran redan utflyttad, bodde i Göteborg med sin sambo, senare make. Jag bodde i Krylbo i ca 1,5 år, innan jag blev arbetslös o flyttade hem igen, för ett kort tag. Man ska aldrig flytta hem igen, efter att ha bott själv.... Mamma o jag var osams nästan varje dag.... Som vuxen, bildar man sin egen uppfattning om saker och det är väl precis så det ska vara! En mognadsgrej, antar jag. Sedan träffade jag mina två äldsta barns (Johan och Felicia) far och flyttade till Horndal. Efter 10 år tillsammans, så kom vi på att vi skulle skiljas, utan bråk och spott o spe. Det har faktiskt fungerat oerhört bra. Numera är jag för resten av livet (hoppas jag innerligt) gift med Roger sedan 2004. Vi gifte oss på Gran Canaria, i en ort som heter San Augustin. Inga barn var med på resan, utan bara vi två. Det var helmysigt!! Roger har haft en VÄLDIGT jobbig skilsmässa, med rättegångar om barn osv, så vår start blev inte så lycklig som man kunnat hoppas. Men eftersom vår kärlek har varit stark, hela tiden, så har det gått vägen. Nu bor 2 av Rogers pojkar hos oss på heltid (Elias och Samuel) , och den äldste (Isak), valde att bo hos sin mamma. Roger har också en dotter (Helene) som bor i Trosa, samt ett barnbarn, Alice. Vi fick tillsammans och efter noga uträknande, en liten pojke tillsammans i september 2005, och det är Wille! Vår förlossning var oerhört jobbig och utdragen, slutade med kejsarsnitt efter 33 timmars jobb bara på BB i Falun. Så här i efterhand, kan jag säga, att jag drabbades av förlossningsdepression. Har aldrig i hela mitt liv, mått så dåligt psykiskt! Men, man är ju bra på att dölja saker och ting. Jag tror att det inte förrän nu, har gått över riktigt ordentligt. Ur något dåligt, brukar även något bra komma och det är att jag märker, att jag numera väljer vilka jag vill umgås med. Orkar inte med människor som stjäl min energi, för den behöver jag så mycket mer själv.
Hundliv
Vad jag kan minnas, så har jag alltid älskat hundar, eller djur överhuvudtaget! Den första hunden, som jag fick gå ut med och så, var en blandrashund som hette Jocke! Han var pikenes (risk för stavfel) och tax! Men vilken personlighet!! Han älskade min mamma och smet ofta till oss. Då ringde hans matte och bad att få prata med Jocke och skällde ut honom o sa att han genast skulle komma hem! Mamma öppnade dörren och hem travade han!! Detta var när vi bodde i Falkvik, utanför Sölvesborg i Blekinge. Ibland fick jag följa med och se till att han verkligen kom hem, men det var aldrig några problem. Han klarade trafiken och allt. Det gick faktiskt att prata med honom!
Mamma och pappa köpte sedan en dvärgpudel, som fick namnet Titus. Då hade vi flyttat in till stan, och Jockehund, fick för lång väg att springa till oss. Titus var också en härlig hund och jag kom ihåg att han tyckte om att leka med oss barn. Han var också klok. Ville följa med mamma och mig, när vi gick ner på stan och sådär. Tyvärr fick vi inte behålla honom så länge.... En dag när jag kom hem och ropade på honom, så kom han inte. Då berättade pappa med tårar i ögonen, att en bil hade kört på honom. Pappa tog honom till veterinären, men det fanns ingenting att göra.... Fy vad vi grät!!
Vår andra hund, var en drever vid namn Bill, som inte var riktigt klok! Han var ju ilsken på oss barn ibland och vaktade sina ben osv. Pappa fick göra sig av med honom, för vår skull. Det går inte att ha en labil hund tillsammans med barn.
Sedan köpte pappa en korsning, älghund och lapphund, som hette Raija. Hon var bland de klokaste hundar jag någonsin träffat! Hon var så rolig, för vi små, kunde åka pulka efter henne och det tyckte hon var jättekul! På den tiden fanns det mycket snö på vintrarna. Raija hade vi i många år, tills det blev något fel på henne, kommer inte ihåg riktigt vad, men jag tror att det var något med livmodern. Pappa sörjde henne mycket.... Hon var ju hans jaktkamrat!
Efter Raija, tog det ett bra tag innan familjen skaffade en ny hund... Mamma och pappa tog hand om Vivekas tax istället, och sedan skaffade de en ny drever vid namn Roy! Han var jaktgalen, men mycket uppskattad i skogen! Mamma och han kom dock inte överens, för han åt upp allt!! Taxen Max fick flytta upp till mig i Horndal, där han bodde tills vi fick ta bort honom pga skrumplever... Pappa skänkte bort Roy till en jaktglad familj i Gävletrakten, där han fick bo tills han gick bort. Sedan sa pappa: -Aldrig mer någon hund!! Numera får han stå ut med sina barns hundar, och barnbarns, för den delen. Men han älskar fortfarande de fyrbenta vännerna....
Charlie köpte jag av min granne, som så lämpligt födde upp storpudlar. Vem kunde motstå dessa söta varelser! Jag var tom med när Charlie föddes!! Missade bara den första valpen, och var med på resterande 7. Detta var i mars 2000. Jag fick också rädda livet på honom sommaren 2001, för hans halsband hade åkt ner och fastnat mellan två brädor i golvet på trappan. Min systerdotter var barnvakt då och ropade på mig, som var på väg på 30-årsfest. Jag gick tillbaka och hittade Charlie kämpandes med att få luft. Efter mycket skrik och panik, så sansade jag mig och fick honom att ligga ner. Då fick jag in min hand vid hans strupe så att han kunde andas. Vid det laget var han alldeles blå! Han förstod nog vad som höll på att hända, så han förblev lugn. Jag tänkte helt raskt, att jag inte kunde stå o titta på när min hund dog, något måste göras. Skickade Josefine in till grannen för att få tag på en kofot, men de hade ingen. Men där jag satt, fick jag kraft från ovan och kunde med sans i sinnet, få kopplet över Charlies ena öra. Tänkte: "Bättre öronlös än livlös". Vid det laget fick Charlie lite panik igen och skulle resa sig, men jag fick ner honom igen. Varje gång han drog uppåt, så drogs kedjan om hans hals. Fick kedjan över ena örat och sedan den andra.... HAN VAR LÖS!! Hade bajsat på sig osv, men vad gjorde väl det!! Runtomkring stod barnen, som jag försökte fösa bort.... Alla grät av glädje över att han var lös.... Sedan den dagen, lämnar inte Charlie mig många sekunder.... skulle vara ute i skogen då....
Tyvärr fick vi ta beslutet att ta bort Charlie pga opålitlighet, den 2 mars 2010. Mycket tragiskt och med mycket ångest... Men då han bitit både husse och två av barnen samt börjat visa mer och mer ointresse för oss, kanske pga ålder, så var jag bara tvingad. Vi hade en mycket underbar sista dag tillsammans och mina stora barn var med då vi tog bort honom hos veterinären. Allt gick fint och lugnt tillväga... men det både är och har varit oerhört jobbigt och saknaden efter en vän, försvinner nog aldrig...
Liten Puffla, ca 8-9 veckor gammal. Hon har växt och utvecklats en del sedan dess.
Puffliz köpte jag i september 2008 från kennel Jexmo i Skottsund utanför Sundsvall (se länk). Vi har varit på några utställningar ihop och fått fina lovord, men eftersom hon har knicksvans, så förväntar vi oss ingen championtitel. Det är bara roligt att få vara med! Nu ska vi nog lägga ner det där, trots att ingen mer än en domare har känt knicken.... Vi väntar istället på utställningsframgångar med nästa valp, som vi också tänkt ta från kennel Jexmo. Gärna efter en nybliven SUCH-tik vid namn Jexmo Furia. Jag tycker mycket om henne som hund och det är främst det jag går på. Pufflis förfäder känner jag mycket väl och det var därför jag ville ha en från det ledet. Min kusin Gunilla har gammelmormor, mormor och mamma till Puffliz i sin ägo. Alla otroligt fräsiga hundar!! De har helt olika personligheter men är så goa´så man smälter som smör i solsken. Back to the roots, kan man säga, med tanke på att Puffliz är från mina födelsetrakter. I och med köpet av Pufflan, har vi fått många nya vänner med olika bakgrund och erfarenhet, men de flesta har ett mycket stort hjärta och det är dom vi tycker om att umgås med!! Det är också extra roligt att min kära kusin har Puffliz förfäder, för vi har väldigt roligt tillsammans och mycket gemensamt.
En plågad Charlie, matte Cissi och Puffliz! Min goa pudel vill bara gosas när han själv känner för det och inte när matte tvingar honom!! PS: Snygg foppisar - men de är iaf äkta!!
Min mamma gillar Puffliz mest, vilket beror på hennes händiga storlek! Sedan älskar hon ju Charlie också, som har en alldeles speciell plats i hennes hjärta!! Det har han även hos mig, och jag grämer mig för var dag som går, för jag ser att han blir äldre och äldre, med fler ålderstecken än vad jag tål.... Fy den lede (!!) för den dagen han måste tas bort!!
MC-liv
Vintern 2004 köpte jag och Roger vår första gemensamma motorcykel. Det var en riskokare, dvs Kawasaki 1500 cc. Återkommer med modell.... På den åkte vi långt och jag satt som en drottning därbak.... Vi åkte bland annat på semester till Finland, via Åland på den, tillsammans med svärfar och hans fru. Den resan glömmer jag nog aldrig! Hur mysigt som helst! Och hur mycket regn på sina ställen, som helst!!
Försommaren 2008, åkte bara Roger och jag på en minisemester till Åland, Ekerö. Där bodde vi en natt på hotell och hade det mysigt och barnledigt!! Då vi skulle åka hem, befann sig ett gäng motorcyklister från en MC-klubb på Värmdö, på kajen. Det var ett stort gäng, och många olika Harleys i olika gott skick. Vi gick naturligtvis och tittade på motorcyklarna. Då, helt plötsligt, stod jag framför en otroligt snygg mattsvart mc!! Roger sa att det var en Nighttrain och jag sa bara: En så´n ska vi ha någon gång!! Fy fasen vilken skönhet!! Med drömmande blick, återvände vi till vår Kawa...
I och med köpet av Pufflan, så hotade Roger med att istället köpa en Harley Davidson! Gör det då! sa jag. Sagt och gjort, i juli-augusti 2008, köpte han vår första HD Dyna Wide Glide 1500 cc. Den var rättså bekväm att sitta på.... Hade iaf en sissybar bakom ryggen.... Mycket puts och sånt där... Vid köpet, så föreslog jag istället, att Puffliz kunde heta Harley, eftersom kullen skulle ha namn på H, men den gubben gick inte.
Vi besökte Morgan och Jessica i mars i år. Då blev det förstås besök på en Harley-butik i Sundsvall. Där hade förstås Roger hittat vår dröm-motorcykel..... en Nighttrain!! Jessica och jag följde med för att titta och då fanns det ju inget mer försvar.... klart att vi skulle ha en mattsvart sådan!! Den anlände till oss i april, fritt hemkörd från Sundsvall!! Det kallar jag service!! I slutet av maj, följde vi med en motorcykelklubb från Avesta, på sk Superrally till Finland. Roger hade skickat efter en Airhawk till mitt säte, men vad hjälpte det?? Innan vi ens hade kommit till Stockholm, hade jag så ont i rumpan och svanskotan, att jag kunde kräkas!! Satt och funderade hur jag skulle göra om jag nu behövde det?? Med intergralhjälp på huvudet, blir det lite komplicerat.... Redan där, väcktes mina tankar om att själv sitta på tronen.... Efter en natt på färja över till Åbo, hade vi ca 30 mil till att avverka innan vi skulle anlända till Säjnäjoki. Tror ni min rumpa längtade efter det?? Inte mycket då.... Som tur var, så hade vi en kille med väldigt liten tank på sin mc, så det betydde täta stopp...
Morgan och Jessica besökte oss i juni, och då for vi in till vår lokala Harley-handlare. Där provsatt Jessica och jag olika mc. Vi fantiserade om att själv ta körkort och köpa egna motorcyklar. Jag hittade en mattsvart//militärgrön Sportster modell Nightster från 2008. Den hade stått som visningscykel ett tag, var ombyggd med nya pipor och nytt styre. Väldigt häftig!! Roger och jag diskuterade saken, han tog hem den till mig, för att jag skulle få provsitta och känna lite på den. Vi bestämde oss samma vecka. Jag var till optikern för synkontroll och skickade in för körkortstillstånd och handledartillstånd till Roger och på 3 dagar hade vi godkänt, båda två!! Nu har jag kört ca 70 mil, tagit en dubbellektion på körskola och det går jättebra!! Roger tror att jag skulle klara uppkörning om jag så gjorde den idag!! Kanske annat med teorin.... med över 20 år bakom ratten, så har man ju bildat sitt eget körsätt, och jag har en benägenhet att köra lite för säkert, ibland även säkrare än vad reglerna säger.... men det är ju bättre det än att köra olagligt och galet!!
Första provsittningen ute... visst är den snygg min alldeles egna Nightster - kallad Nattens drottning!! Har kommit en bit sedan den här bilden togs..... Felicia är fotograf
När vi åker runt med våra mc´s, så är det många som kommer fram och tittar på dom med beundrande blickar.... Det är ju kul!! Som att vara på utställning, ungefär... Häromveckan åkte vi till Skultuna där de har träffar varje onsdag, med olika mc-folk. Jag klarade tom att krypköra runt en stor byggnad, fullt med motorcyklar på båda sidorna om den smala gången och fullt med folk!! Var inte ett dugg nervös eller rädd för att min motorcykel skulle lägga av!! Det låter kanske lätt, men det är det tydligen inte, enligt vana mc-förare. (Lite skryt får man bjuda på.... hihi).
Yrke
Mitt yrkesliv började 1985, efter gymnasiet. Då jobbade jag som kontorist och sekreterare i några år, tills jag fick Johan 1989. Efter det så kände jag att jag ville jobba med folk. Hade en liten dröm om att bli sjuksköterska och barnmorska. Började jobba med äldre och dementa i kommunens regi och fortsatte med det till hösten 1997, då jag började läsa in 3:e året på gymnasiet. Hade tidigare utbildat mig till undersköterska och blev klar med det 1993, lagom till jag skulle få Felicia. Hösten 1998 kom jag in på sjuksköterskeprogrammet i Falun, tog examen 2001 och fick direkt jobb på Avesta Lasarett. Har varit kvar där sedan dess och hunnit specialistutbilda mig till Astma, allergi och KOL-sjuksköterska. Jobbar nu 92%, för heltid är för mycket med så stor familj.... Måste ha lite energi över till annat.
Barnmorskedrömmarna finns kvar, få se vad framtiden har i sin hand....
Syftet med bloggen
Som ni säkert förstår vid det här laget, så älskar jag att skriva... har faktiskt haft författardrömmar också, vilket Johan och Felicia har ärvt. Felicia kanske inte vill bli författare, snarare fotograf, men hon gillar också att uttrycka sig i ord.
Med bloggen, vill jag dela lite av min vardag, försöka skriva så det blir roligt och intressant. Kanske också bjuder på en liten tår ibland.
Hoppas att Ni ska trivas med bloggen!!
Många kramar
Mitt namn är Cecilia Westerdahl, men kallas sedan barnsben för Cissi. Jag är född en kall vinterdag i januari 1967, på Sundsvalls BB, som då kallades "nya" BB. Är no 4, av en barnaskara på numera 6. Det är min syster Viveka, bröderna Roger och Patric, jag, småbröderna Joacim och Niclas. Precis i den ordningen. Juldagen 1971, flyttade hela familjen Eriksson (vi var då 4 barn + mamma o pappa) ner till Blekinge och en ort som heter Sölvesborg. Jag minns att jag tyckte att folk pratade väldigt konstigt där, men hängde på den dialekten snart. Först bodde vi i radhus, men flyttade efter 1,5 år till ett stort hus, närmare stan. Men trots att vi ungar och pappa trivdes väldigt bra där, så gick flyttlasset igen, den här gången med 5 barn + mamma o pappa, upp till Dalarna och Fors. Det var år 1975. Men sedan dess, har åtminstone mina föräldrar bott kvar på samma ställe.
Mina föräldrar: Mats-Ola och Laila Eriksson på vår veranda
År 1985, flyttade jag själv hemifrån. Då var syrran redan utflyttad, bodde i Göteborg med sin sambo, senare make. Jag bodde i Krylbo i ca 1,5 år, innan jag blev arbetslös o flyttade hem igen, för ett kort tag. Man ska aldrig flytta hem igen, efter att ha bott själv.... Mamma o jag var osams nästan varje dag.... Som vuxen, bildar man sin egen uppfattning om saker och det är väl precis så det ska vara! En mognadsgrej, antar jag. Sedan träffade jag mina två äldsta barns (Johan och Felicia) far och flyttade till Horndal. Efter 10 år tillsammans, så kom vi på att vi skulle skiljas, utan bråk och spott o spe. Det har faktiskt fungerat oerhört bra. Numera är jag för resten av livet (hoppas jag innerligt) gift med Roger sedan 2004. Vi gifte oss på Gran Canaria, i en ort som heter San Augustin. Inga barn var med på resan, utan bara vi två. Det var helmysigt!! Roger har haft en VÄLDIGT jobbig skilsmässa, med rättegångar om barn osv, så vår start blev inte så lycklig som man kunnat hoppas. Men eftersom vår kärlek har varit stark, hela tiden, så har det gått vägen. Nu bor 2 av Rogers pojkar hos oss på heltid (Elias och Samuel) , och den äldste (Isak), valde att bo hos sin mamma. Roger har också en dotter (Helene) som bor i Trosa, samt ett barnbarn, Alice. Vi fick tillsammans och efter noga uträknande, en liten pojke tillsammans i september 2005, och det är Wille! Vår förlossning var oerhört jobbig och utdragen, slutade med kejsarsnitt efter 33 timmars jobb bara på BB i Falun. Så här i efterhand, kan jag säga, att jag drabbades av förlossningsdepression. Har aldrig i hela mitt liv, mått så dåligt psykiskt! Men, man är ju bra på att dölja saker och ting. Jag tror att det inte förrän nu, har gått över riktigt ordentligt. Ur något dåligt, brukar även något bra komma och det är att jag märker, att jag numera väljer vilka jag vill umgås med. Orkar inte med människor som stjäl min energi, för den behöver jag så mycket mer själv.
Hundliv
Vad jag kan minnas, så har jag alltid älskat hundar, eller djur överhuvudtaget! Den första hunden, som jag fick gå ut med och så, var en blandrashund som hette Jocke! Han var pikenes (risk för stavfel) och tax! Men vilken personlighet!! Han älskade min mamma och smet ofta till oss. Då ringde hans matte och bad att få prata med Jocke och skällde ut honom o sa att han genast skulle komma hem! Mamma öppnade dörren och hem travade han!! Detta var när vi bodde i Falkvik, utanför Sölvesborg i Blekinge. Ibland fick jag följa med och se till att han verkligen kom hem, men det var aldrig några problem. Han klarade trafiken och allt. Det gick faktiskt att prata med honom!
Mamma och pappa köpte sedan en dvärgpudel, som fick namnet Titus. Då hade vi flyttat in till stan, och Jockehund, fick för lång väg att springa till oss. Titus var också en härlig hund och jag kom ihåg att han tyckte om att leka med oss barn. Han var också klok. Ville följa med mamma och mig, när vi gick ner på stan och sådär. Tyvärr fick vi inte behålla honom så länge.... En dag när jag kom hem och ropade på honom, så kom han inte. Då berättade pappa med tårar i ögonen, att en bil hade kört på honom. Pappa tog honom till veterinären, men det fanns ingenting att göra.... Fy vad vi grät!!
Vår andra hund, var en drever vid namn Bill, som inte var riktigt klok! Han var ju ilsken på oss barn ibland och vaktade sina ben osv. Pappa fick göra sig av med honom, för vår skull. Det går inte att ha en labil hund tillsammans med barn.
Sedan köpte pappa en korsning, älghund och lapphund, som hette Raija. Hon var bland de klokaste hundar jag någonsin träffat! Hon var så rolig, för vi små, kunde åka pulka efter henne och det tyckte hon var jättekul! På den tiden fanns det mycket snö på vintrarna. Raija hade vi i många år, tills det blev något fel på henne, kommer inte ihåg riktigt vad, men jag tror att det var något med livmodern. Pappa sörjde henne mycket.... Hon var ju hans jaktkamrat!
Efter Raija, tog det ett bra tag innan familjen skaffade en ny hund... Mamma och pappa tog hand om Vivekas tax istället, och sedan skaffade de en ny drever vid namn Roy! Han var jaktgalen, men mycket uppskattad i skogen! Mamma och han kom dock inte överens, för han åt upp allt!! Taxen Max fick flytta upp till mig i Horndal, där han bodde tills vi fick ta bort honom pga skrumplever... Pappa skänkte bort Roy till en jaktglad familj i Gävletrakten, där han fick bo tills han gick bort. Sedan sa pappa: -Aldrig mer någon hund!! Numera får han stå ut med sina barns hundar, och barnbarns, för den delen. Men han älskar fortfarande de fyrbenta vännerna....
Charlie köpte jag av min granne, som så lämpligt födde upp storpudlar. Vem kunde motstå dessa söta varelser! Jag var tom med när Charlie föddes!! Missade bara den första valpen, och var med på resterande 7. Detta var i mars 2000. Jag fick också rädda livet på honom sommaren 2001, för hans halsband hade åkt ner och fastnat mellan två brädor i golvet på trappan. Min systerdotter var barnvakt då och ropade på mig, som var på väg på 30-årsfest. Jag gick tillbaka och hittade Charlie kämpandes med att få luft. Efter mycket skrik och panik, så sansade jag mig och fick honom att ligga ner. Då fick jag in min hand vid hans strupe så att han kunde andas. Vid det laget var han alldeles blå! Han förstod nog vad som höll på att hända, så han förblev lugn. Jag tänkte helt raskt, att jag inte kunde stå o titta på när min hund dog, något måste göras. Skickade Josefine in till grannen för att få tag på en kofot, men de hade ingen. Men där jag satt, fick jag kraft från ovan och kunde med sans i sinnet, få kopplet över Charlies ena öra. Tänkte: "Bättre öronlös än livlös". Vid det laget fick Charlie lite panik igen och skulle resa sig, men jag fick ner honom igen. Varje gång han drog uppåt, så drogs kedjan om hans hals. Fick kedjan över ena örat och sedan den andra.... HAN VAR LÖS!! Hade bajsat på sig osv, men vad gjorde väl det!! Runtomkring stod barnen, som jag försökte fösa bort.... Alla grät av glädje över att han var lös.... Sedan den dagen, lämnar inte Charlie mig många sekunder.... skulle vara ute i skogen då....
Tyvärr fick vi ta beslutet att ta bort Charlie pga opålitlighet, den 2 mars 2010. Mycket tragiskt och med mycket ångest... Men då han bitit både husse och två av barnen samt börjat visa mer och mer ointresse för oss, kanske pga ålder, så var jag bara tvingad. Vi hade en mycket underbar sista dag tillsammans och mina stora barn var med då vi tog bort honom hos veterinären. Allt gick fint och lugnt tillväga... men det både är och har varit oerhört jobbigt och saknaden efter en vän, försvinner nog aldrig...
Liten Puffla, ca 8-9 veckor gammal. Hon har växt och utvecklats en del sedan dess.
Puffliz köpte jag i september 2008 från kennel Jexmo i Skottsund utanför Sundsvall (se länk). Vi har varit på några utställningar ihop och fått fina lovord, men eftersom hon har knicksvans, så förväntar vi oss ingen championtitel. Det är bara roligt att få vara med! Nu ska vi nog lägga ner det där, trots att ingen mer än en domare har känt knicken.... Vi väntar istället på utställningsframgångar med nästa valp, som vi också tänkt ta från kennel Jexmo. Gärna efter en nybliven SUCH-tik vid namn Jexmo Furia. Jag tycker mycket om henne som hund och det är främst det jag går på. Pufflis förfäder känner jag mycket väl och det var därför jag ville ha en från det ledet. Min kusin Gunilla har gammelmormor, mormor och mamma till Puffliz i sin ägo. Alla otroligt fräsiga hundar!! De har helt olika personligheter men är så goa´så man smälter som smör i solsken. Back to the roots, kan man säga, med tanke på att Puffliz är från mina födelsetrakter. I och med köpet av Pufflan, har vi fått många nya vänner med olika bakgrund och erfarenhet, men de flesta har ett mycket stort hjärta och det är dom vi tycker om att umgås med!! Det är också extra roligt att min kära kusin har Puffliz förfäder, för vi har väldigt roligt tillsammans och mycket gemensamt.
En plågad Charlie, matte Cissi och Puffliz! Min goa pudel vill bara gosas när han själv känner för det och inte när matte tvingar honom!! PS: Snygg foppisar - men de är iaf äkta!!
Min mamma gillar Puffliz mest, vilket beror på hennes händiga storlek! Sedan älskar hon ju Charlie också, som har en alldeles speciell plats i hennes hjärta!! Det har han även hos mig, och jag grämer mig för var dag som går, för jag ser att han blir äldre och äldre, med fler ålderstecken än vad jag tål.... Fy den lede (!!) för den dagen han måste tas bort!!
MC-liv
Vintern 2004 köpte jag och Roger vår första gemensamma motorcykel. Det var en riskokare, dvs Kawasaki 1500 cc. Återkommer med modell.... På den åkte vi långt och jag satt som en drottning därbak.... Vi åkte bland annat på semester till Finland, via Åland på den, tillsammans med svärfar och hans fru. Den resan glömmer jag nog aldrig! Hur mysigt som helst! Och hur mycket regn på sina ställen, som helst!!
Försommaren 2008, åkte bara Roger och jag på en minisemester till Åland, Ekerö. Där bodde vi en natt på hotell och hade det mysigt och barnledigt!! Då vi skulle åka hem, befann sig ett gäng motorcyklister från en MC-klubb på Värmdö, på kajen. Det var ett stort gäng, och många olika Harleys i olika gott skick. Vi gick naturligtvis och tittade på motorcyklarna. Då, helt plötsligt, stod jag framför en otroligt snygg mattsvart mc!! Roger sa att det var en Nighttrain och jag sa bara: En så´n ska vi ha någon gång!! Fy fasen vilken skönhet!! Med drömmande blick, återvände vi till vår Kawa...
I och med köpet av Pufflan, så hotade Roger med att istället köpa en Harley Davidson! Gör det då! sa jag. Sagt och gjort, i juli-augusti 2008, köpte han vår första HD Dyna Wide Glide 1500 cc. Den var rättså bekväm att sitta på.... Hade iaf en sissybar bakom ryggen.... Mycket puts och sånt där... Vid köpet, så föreslog jag istället, att Puffliz kunde heta Harley, eftersom kullen skulle ha namn på H, men den gubben gick inte.
Vi besökte Morgan och Jessica i mars i år. Då blev det förstås besök på en Harley-butik i Sundsvall. Där hade förstås Roger hittat vår dröm-motorcykel..... en Nighttrain!! Jessica och jag följde med för att titta och då fanns det ju inget mer försvar.... klart att vi skulle ha en mattsvart sådan!! Den anlände till oss i april, fritt hemkörd från Sundsvall!! Det kallar jag service!! I slutet av maj, följde vi med en motorcykelklubb från Avesta, på sk Superrally till Finland. Roger hade skickat efter en Airhawk till mitt säte, men vad hjälpte det?? Innan vi ens hade kommit till Stockholm, hade jag så ont i rumpan och svanskotan, att jag kunde kräkas!! Satt och funderade hur jag skulle göra om jag nu behövde det?? Med intergralhjälp på huvudet, blir det lite komplicerat.... Redan där, väcktes mina tankar om att själv sitta på tronen.... Efter en natt på färja över till Åbo, hade vi ca 30 mil till att avverka innan vi skulle anlända till Säjnäjoki. Tror ni min rumpa längtade efter det?? Inte mycket då.... Som tur var, så hade vi en kille med väldigt liten tank på sin mc, så det betydde täta stopp...
Morgan och Jessica besökte oss i juni, och då for vi in till vår lokala Harley-handlare. Där provsatt Jessica och jag olika mc. Vi fantiserade om att själv ta körkort och köpa egna motorcyklar. Jag hittade en mattsvart//militärgrön Sportster modell Nightster från 2008. Den hade stått som visningscykel ett tag, var ombyggd med nya pipor och nytt styre. Väldigt häftig!! Roger och jag diskuterade saken, han tog hem den till mig, för att jag skulle få provsitta och känna lite på den. Vi bestämde oss samma vecka. Jag var till optikern för synkontroll och skickade in för körkortstillstånd och handledartillstånd till Roger och på 3 dagar hade vi godkänt, båda två!! Nu har jag kört ca 70 mil, tagit en dubbellektion på körskola och det går jättebra!! Roger tror att jag skulle klara uppkörning om jag så gjorde den idag!! Kanske annat med teorin.... med över 20 år bakom ratten, så har man ju bildat sitt eget körsätt, och jag har en benägenhet att köra lite för säkert, ibland även säkrare än vad reglerna säger.... men det är ju bättre det än att köra olagligt och galet!!
Första provsittningen ute... visst är den snygg min alldeles egna Nightster - kallad Nattens drottning!! Har kommit en bit sedan den här bilden togs..... Felicia är fotograf
När vi åker runt med våra mc´s, så är det många som kommer fram och tittar på dom med beundrande blickar.... Det är ju kul!! Som att vara på utställning, ungefär... Häromveckan åkte vi till Skultuna där de har träffar varje onsdag, med olika mc-folk. Jag klarade tom att krypköra runt en stor byggnad, fullt med motorcyklar på båda sidorna om den smala gången och fullt med folk!! Var inte ett dugg nervös eller rädd för att min motorcykel skulle lägga av!! Det låter kanske lätt, men det är det tydligen inte, enligt vana mc-förare. (Lite skryt får man bjuda på.... hihi).
Yrke
Mitt yrkesliv började 1985, efter gymnasiet. Då jobbade jag som kontorist och sekreterare i några år, tills jag fick Johan 1989. Efter det så kände jag att jag ville jobba med folk. Hade en liten dröm om att bli sjuksköterska och barnmorska. Började jobba med äldre och dementa i kommunens regi och fortsatte med det till hösten 1997, då jag började läsa in 3:e året på gymnasiet. Hade tidigare utbildat mig till undersköterska och blev klar med det 1993, lagom till jag skulle få Felicia. Hösten 1998 kom jag in på sjuksköterskeprogrammet i Falun, tog examen 2001 och fick direkt jobb på Avesta Lasarett. Har varit kvar där sedan dess och hunnit specialistutbilda mig till Astma, allergi och KOL-sjuksköterska. Jobbar nu 92%, för heltid är för mycket med så stor familj.... Måste ha lite energi över till annat.
Barnmorskedrömmarna finns kvar, få se vad framtiden har i sin hand....
Syftet med bloggen
Som ni säkert förstår vid det här laget, så älskar jag att skriva... har faktiskt haft författardrömmar också, vilket Johan och Felicia har ärvt. Felicia kanske inte vill bli författare, snarare fotograf, men hon gillar också att uttrycka sig i ord.
Med bloggen, vill jag dela lite av min vardag, försöka skriva så det blir roligt och intressant. Kanske också bjuder på en liten tår ibland.
Hoppas att Ni ska trivas med bloggen!!
Många kramar
